måndag 27 juli 2009
tisdag 2 juni 2009
Återtåg mot storform
Tisdag 2/6 Fick ett återfall av bloggsurfning åsse ville jag skryta lite med att min form är på väg till den gamla goa. 1.24.07 på Göteborgsvarvet 2009 känns riktigt bra, ända in i mitten av egot. Lidingöloppet 2010 skall kanske bli något extra. Ingen stress, bara lång förberedelse... ;-)
söndag 28 september 2008
Äntligen tillbaka till utmattning!
Söndag 28/9: Nu är det läge för gratulationer! Bärgade hem åttonde silvermedaljen på Lidingöloppet igår. Marginalerna var på min sida, 2.14.26. Mitt långsammaste LL av alla löpta men ett av de goaste segrarna. Faktiskt mycket förvånad själv att det var möjligt att göra detta så som mitt senaste halvår har sett ut (och det ett och ett halva året innan dess...). Visserligen har de sista sex veckornas träning funkat relativt bra och jag har fått ihop tre pass på två timmar och ytterligare tre pass på ca 1.45 under denna tiden. Utöver detta ett snabbare pass och kanske ett försiktigt kortpass i veckan.
Öppnade försiktigt och kände att allt faktiskt funkade. Mellan 5 och 15 km hade jag världens flyt och kilometrarna rasade undan riktigt snabbt utan större ansträngning. Vid 20 km kom jag ikapp min polare och tog rygg. Insåg att det faktiskt fanns en reell chans att plocka en silvermedalj så trots att det lite smått började strama i vänster baklår kunde jag inte hejda mig utan gnetade på, fast besluten att köra så länge det gick.
Aborrbacken togs med decimeterlånga steg och väl uppe började krafterna tryta ordentligt. Hade dock fortfarande kontakt med polarens rygg. Sista kilometrarna gick som vanligt på vilja. Det som skilde denna gången från de tidigare var att det inte var många sekundrar till godo om 2.15-gränsen skulle klaras.
Sista kilometern var jag så trött att jag faktiskt var beredd att ge upp. Tursamt nog dök det upp en främling bakifrån som måste anat mina tankar (eller möjligen syntes det på den kroknade löpstilen och de vinglande stegen ?). Han gav mig några stärkande uppmuntringar och sa att det inte var några problem att klara den sista biten och medaljen skulle vara säkrad bara jag knatade på. Han påminde mig ytterligare en gång om att sista kilometern är kort och att loppet inte alls var kört. Känslan när man gör vänstersvängen in på upploppet och hör speakern säga att nu får man spurta för det är en minut kvar innan silvermedaljen är körd var blandad. Totalt slut men samtidigt inser jag att det nog faktiskt skulle gå vägen.
Väl i mål, med silvret i näven är det inga svårigheter att konstatera att jag var tillbaka till utmattning. Skönt! Tre-fyra timmar senare i alla fall!
Enda smolket i bägaren skulle väl möjligen vara att jag har nya problem på gång med vänster baklår om jag inte spelar mina kort rätt de närmaste veckorna. Just nu känns det som att detta nog kommer gå bra. Come-backen i LL på den fina tiden var en fin boost för självkänslan och löparegot och det finns inget att bevisa för mig själv närmaste tiden. Vila några veckor och sedan lite rehabgymnastik innan jag prövar mig fram med jogg och rullskidor. Det kommer gå fint!!!
Öppnade försiktigt och kände att allt faktiskt funkade. Mellan 5 och 15 km hade jag världens flyt och kilometrarna rasade undan riktigt snabbt utan större ansträngning. Vid 20 km kom jag ikapp min polare och tog rygg. Insåg att det faktiskt fanns en reell chans att plocka en silvermedalj så trots att det lite smått började strama i vänster baklår kunde jag inte hejda mig utan gnetade på, fast besluten att köra så länge det gick.
Aborrbacken togs med decimeterlånga steg och väl uppe började krafterna tryta ordentligt. Hade dock fortfarande kontakt med polarens rygg. Sista kilometrarna gick som vanligt på vilja. Det som skilde denna gången från de tidigare var att det inte var många sekundrar till godo om 2.15-gränsen skulle klaras.
Sista kilometern var jag så trött att jag faktiskt var beredd att ge upp. Tursamt nog dök det upp en främling bakifrån som måste anat mina tankar (eller möjligen syntes det på den kroknade löpstilen och de vinglande stegen ?). Han gav mig några stärkande uppmuntringar och sa att det inte var några problem att klara den sista biten och medaljen skulle vara säkrad bara jag knatade på. Han påminde mig ytterligare en gång om att sista kilometern är kort och att loppet inte alls var kört. Känslan när man gör vänstersvängen in på upploppet och hör speakern säga att nu får man spurta för det är en minut kvar innan silvermedaljen är körd var blandad. Totalt slut men samtidigt inser jag att det nog faktiskt skulle gå vägen.
Väl i mål, med silvret i näven är det inga svårigheter att konstatera att jag var tillbaka till utmattning. Skönt! Tre-fyra timmar senare i alla fall!
Enda smolket i bägaren skulle väl möjligen vara att jag har nya problem på gång med vänster baklår om jag inte spelar mina kort rätt de närmaste veckorna. Just nu känns det som att detta nog kommer gå bra. Come-backen i LL på den fina tiden var en fin boost för självkänslan och löparegot och det finns inget att bevisa för mig själv närmaste tiden. Vila några veckor och sedan lite rehabgymnastik innan jag prövar mig fram med jogg och rullskidor. Det kommer gå fint!!!
torsdag 21 augusti 2008
Jag lägger av...
Torsdag 21/8: Med bloggen alltså. Jag har helt enkelt tröttnat på att beklaga mig över ständiga motgångar och endast kunna rapportera långsamma framsteg och platta fall framåt. Min tanke när jag började med denna sida för snart två år sedan var att andra med en löparskada skulle kunna läsa om framgång och bakslag i rehabiliteringen fram till ett lopp eller träningsrunda som bekräftade att jag tagit mig tillbaka till min fornstora form.
Jag skulle helt enkelt kunna dela med mig av lite tips och erfarenheter som jag skaffade mig på vägen. Naturligtvis var tanken också att jag skulle kunna lipa ut min frustration och bekymmer ut i den svarta cyberrymden. Närmaste omgivningen skulle då kunna ta del av detta i mer självvalda portioner...
Jag hade i starten inte en tanke på att det skulle ta så lång tid att komma tillbaka och att motgångarna skulle vara så många och långa. Det blir inte mycket till framgångar att berätta om. Inspirationen har börjat ta slut och det går tomgång i rapporteringen här på sidan. Bloggen har utvecklats till att bli något som för mig själv förstorar upp mina bakslag och ständigt påminner om det som inte fungerar.
Det är finito för denna gången alltså.
Det har varit kul att få lite kommentarer till mina inlägg från några trogna motionärer det senaste halvåret. Riktigt kul. Era framgångar (och motgångar) kommer jag fortsätta läsa om och heja på. Mina får ni klara er utan, åtminstone inom överskådlig framtid.
Det känns lite tråkigt att sluta utan att ha gjort det där Lidingöloppet på silvermedaljtid igen eller i alla fall sprungit ett tremilspass och mått bra i kroppen efteråt. Lite som när Holm lovade att sluta om han tog guld också blev han bara (!) fyra. Vad gör han nu? Gnetar på en stund till kanske... Men hur länge orkar man?
För egen del ser jag dock med viss tillförsikt på motionsframtiden. Motivationen är verkligen på topp och blir bara starkare av att vara begränsad i hur mycket jag kan träna. Jag lär mig hela tiden lite av misstagen som leder till bakslag (även om förnuftet inte får råda alldeles allena...). Löparformen är nog trots allt på lite uppgång. Lite småskavanker som kommit och gått de senaste veckorna (vilka jag besparat er läsare). Just idag känns kroppen bra och jag ser fram emot några förhoppningsvis fina pass i helgen. Lidingöloppet närmar sig och det ska bli kul att starta utan några andra mål än att ta sig runt och ha kul på vägen. Om det går får vi se, hoppas gör jag i alla fall. Går det vägen kanske jag lägger upp en blänkare här så ni kan säga grattis.
Ha det bra och gneta på med storformen alla ni andra, det kommer jag göra. Kanske återupptar jag bloggandet om det kommer framgångar som är något att berätta om. Tills dess, tack och hej!
Jag skulle helt enkelt kunna dela med mig av lite tips och erfarenheter som jag skaffade mig på vägen. Naturligtvis var tanken också att jag skulle kunna lipa ut min frustration och bekymmer ut i den svarta cyberrymden. Närmaste omgivningen skulle då kunna ta del av detta i mer självvalda portioner...
Jag hade i starten inte en tanke på att det skulle ta så lång tid att komma tillbaka och att motgångarna skulle vara så många och långa. Det blir inte mycket till framgångar att berätta om. Inspirationen har börjat ta slut och det går tomgång i rapporteringen här på sidan. Bloggen har utvecklats till att bli något som för mig själv förstorar upp mina bakslag och ständigt påminner om det som inte fungerar.
Det är finito för denna gången alltså.
Det har varit kul att få lite kommentarer till mina inlägg från några trogna motionärer det senaste halvåret. Riktigt kul. Era framgångar (och motgångar) kommer jag fortsätta läsa om och heja på. Mina får ni klara er utan, åtminstone inom överskådlig framtid.
Det känns lite tråkigt att sluta utan att ha gjort det där Lidingöloppet på silvermedaljtid igen eller i alla fall sprungit ett tremilspass och mått bra i kroppen efteråt. Lite som när Holm lovade att sluta om han tog guld också blev han bara (!) fyra. Vad gör han nu? Gnetar på en stund till kanske... Men hur länge orkar man?
För egen del ser jag dock med viss tillförsikt på motionsframtiden. Motivationen är verkligen på topp och blir bara starkare av att vara begränsad i hur mycket jag kan träna. Jag lär mig hela tiden lite av misstagen som leder till bakslag (även om förnuftet inte får råda alldeles allena...). Löparformen är nog trots allt på lite uppgång. Lite småskavanker som kommit och gått de senaste veckorna (vilka jag besparat er läsare). Just idag känns kroppen bra och jag ser fram emot några förhoppningsvis fina pass i helgen. Lidingöloppet närmar sig och det ska bli kul att starta utan några andra mål än att ta sig runt och ha kul på vägen. Om det går får vi se, hoppas gör jag i alla fall. Går det vägen kanske jag lägger upp en blänkare här så ni kan säga grattis.
Ha det bra och gneta på med storformen alla ni andra, det kommer jag göra. Kanske återupptar jag bloggandet om det kommer framgångar som är något att berätta om. Tills dess, tack och hej!
söndag 10 augusti 2008
Lite sommarminnen...
Söndag 10/8: Här kommer lite bilder från mina favoritrundor på Styrsö under sommaren. Förhoppningsvis blir ni lite sugna att ge er ut en sväng. Det är inte många dagar sedan bilderna togs men den senaste veckans ruskväder har gjort att det känns som en evighet sedan.
"Ingången" till lövgrottan ut mot Brännholmsviken i väster.
Djungeln tar slut och man kommer ut på sydsidan av viken i väster (Brännholmsviken).
Sedan löper man norrut i strandkanten och över mjuka strandängar med betande får.
Efter lite klippigare passager kommer man fram till civilisationen igen. Bryggan i Hallsvik är ett fint ställe för kvällsbad om man känner för det.
Sedan följer löpning på hårt men omväxlande klippunderlag ut till...
... Saltskärsudde som är öns nordvästra spets.
En fin kväll kan man göra en liknande runda men istället för att följa strandlinjen till Hallsvik så viker man av på knixiga stigar upp över fantastiska ljunghedar till öns topp för att beskåda solnedgången innan man tar vägarna ner till Hallsvik. Hoppar också över klippturen ut till Saltskärsudde. Ingen kul väg i mörker...
fredag 8 augusti 2008
Fredag 8/8: Nu är evighetssemestern snart slut. Kom hem till huset i onsdags kväll och sov för första gången i egna sängen på fem veckor. Skönt men tråkigt att man inte kan fly för evigt. Det är inte utan att man blir lite vemodig när man plötsligt inser att sommaren i princip är slut. Det är som alltid att det tar ett par veckor att processa faktumet och börja se framåt mot mörkare septemberkvällar, klarare luft, första ordentliga äppelskörden, Lidingöloppet och kurande framför den nya brasan regniga novemberkvällar.
Träningsmässigt går det framåt även om det inte är problemfritt. Vaden trilskas konstigt nog lite grann fortfarande. Fast det verkar inte förvärras av löpningen i alla fall. Gjorde ett riktigt genombrott för en dryg vecka sedan med löpningen då jag joggade 20 km utan att dra på mig nya krämpor! Riktigt kul! (visserligen tog det 1.46, fast det var inte orken som var begränsningen utan min fasta beslutsamhet att vara försiktig...)
Har också smugit in ett par försiktiga intervall/fartlekspass. Var mycket nöjd i måndags till exempel då jag körde växelvis 1 km i 3.45-tempo med 1 km i ~5.00-tempo. Fyra sådana kombinationer blev det, plus uppvärmning och nedjogg. Kändes fint att jag i alla fall kan hålla tempo i enstaka kilometrar.
Rullandet har det varit lite försiktigare med de sista tre veckorna. Kände lite i en ryggmuskel efter två pass och har inte sett någon anledning att forcera på den fronten då löpningen har fungerat hyfsat. Nu känns det dock rätt att fasa in skidorna igen.
Så, just idag ser jag med visst hopp framåt mot Lidingöloppet. Mitt mål är ju bara att ta mig runt så det finns ingen anledning till att stressa. Känns också riktigt bra att ha Vasaloppet som en morot för att köra rullskidor och inte låta dessa ligga och skräpa i ett hörn av förrådet.
(Tänkte att jag skulle delat med mig av sommarens semesterträning med lite bilder men kamerasladden blev kvar i sommarhuset på Styrsö. Det kommer...)
Träningsmässigt går det framåt även om det inte är problemfritt. Vaden trilskas konstigt nog lite grann fortfarande. Fast det verkar inte förvärras av löpningen i alla fall. Gjorde ett riktigt genombrott för en dryg vecka sedan med löpningen då jag joggade 20 km utan att dra på mig nya krämpor! Riktigt kul! (visserligen tog det 1.46, fast det var inte orken som var begränsningen utan min fasta beslutsamhet att vara försiktig...)
Har också smugit in ett par försiktiga intervall/fartlekspass. Var mycket nöjd i måndags till exempel då jag körde växelvis 1 km i 3.45-tempo med 1 km i ~5.00-tempo. Fyra sådana kombinationer blev det, plus uppvärmning och nedjogg. Kändes fint att jag i alla fall kan hålla tempo i enstaka kilometrar.
Rullandet har det varit lite försiktigare med de sista tre veckorna. Kände lite i en ryggmuskel efter två pass och har inte sett någon anledning att forcera på den fronten då löpningen har fungerat hyfsat. Nu känns det dock rätt att fasa in skidorna igen.
Så, just idag ser jag med visst hopp framåt mot Lidingöloppet. Mitt mål är ju bara att ta mig runt så det finns ingen anledning till att stressa. Känns också riktigt bra att ha Vasaloppet som en morot för att köra rullskidor och inte låta dessa ligga och skräpa i ett hörn av förrådet.
(Tänkte att jag skulle delat med mig av sommarens semesterträning med lite bilder men kamerasladden blev kvar i sommarhuset på Styrsö. Det kommer...)
tisdag 15 juli 2008
Ett litet livstecken...
Tisdag 15/7: Huj vad semesterveckorna flyger... Har undvikit datorn i stort sett fullständigt under några veckor. Rätt skönt faktiskt.
Träningsmässigt har jag dock gnetat på så bra det gått. Har välan i princip hållt varannandagsträning trots att vaden protesterar lite under själva träningen. Det verkar inte bli värre i alla fall. Jag kör vidare med min egen förhållningsregel att inte köra samma motionsform två dagar i rad och aldrig träna mer än två dagar i sträck. Det verkar funka.
Det har varit en hel del fina rundor på klipporna på Styrsö där jag nu stationerat mig för sommaren. Jag har lovat mig själv att ta med kameran och dokumentera favoritslingorna på bloggen. Det är verkligen fantastiska turer.
Har faktiskt också släpat med rullskidorna hit ut i skärgården och hittat en slinga över till grannön Donsö utan allt för halsbrytande backar och livsfarliga korsningar (öarna sitter ihop med en bro...) . Rekade med joggingskorna på och testade av den en morgon kl 04.45 innan flakmopparna kommit igång (öarna är bilfria men fulla av trimmade mopeder och tysta smygande eldrivna "golfbilar"). Mig veterligen är jag den ende som prktiserar rullskidsåkning på dessa öar i juli.
Förra veckan var det segling. Magnus var med och naturligtvis hade han smugit med löparskorna. Han lyckades lura med mig på en fantastisk tur på en kuperad naturstig runt Dyrön. Eftersom jag inte planerat för träning utan snarare antiträning löptes rundan i ett par 9 år gamla remsandaler med kass kardborreknäppning iförd endas badbrallor. Man tager vad man haver. Rundan kommer nog i alla fall höra till en av sommarens roligaste löparupplevelser.
För övrigt bestämde jag mig igår också att överge min strikta Maffetoneträning. Jag längtar verkligen efter att kunna sträcka ut lite på stegen och praktisera det enkla löparlivet när man springer vad man känner för. Just nu känns det inte som den låga farten hållt mig skadefri så jag byter taktik ett tag för att hitta lite exta träningsglädje igen. Tror stenhårt på min egenuppsatta regel enligt ovan istället. Lite synd bara att jag inte kört några MAF-test så som jag föresatt mig.
Gårdagens pass blev därför exakt 10 km under stegrande tempo och ganska hård ansträngning. Ville på någotvis få en känsla för hur man står konditionsmässigt och få trycka på ordenligt. Vaden kändes stum hela tiden men den kändes bra både efter och idag. Hoppas det ger med sig under löpningen också. De 10 kilometrarna avverkades på 42.40. Jag hade nog innerst inne hoppats att jag skulle gjort det lite snabbare men det var å andra sidan ingen full satsning från start och en bit i mitten var riktigt kuperad.
Blir det sparsamt här på bloggen närmaste tiden så hoppas jag kunna rapportera desto mer från andra halvan av augusti och fram till dess Lidigöloppet är avklarat (skadefritt...)
Fortsatt god sommar!
Träningsmässigt har jag dock gnetat på så bra det gått. Har välan i princip hållt varannandagsträning trots att vaden protesterar lite under själva träningen. Det verkar inte bli värre i alla fall. Jag kör vidare med min egen förhållningsregel att inte köra samma motionsform två dagar i rad och aldrig träna mer än två dagar i sträck. Det verkar funka.
Det har varit en hel del fina rundor på klipporna på Styrsö där jag nu stationerat mig för sommaren. Jag har lovat mig själv att ta med kameran och dokumentera favoritslingorna på bloggen. Det är verkligen fantastiska turer.
Har faktiskt också släpat med rullskidorna hit ut i skärgården och hittat en slinga över till grannön Donsö utan allt för halsbrytande backar och livsfarliga korsningar (öarna sitter ihop med en bro...) . Rekade med joggingskorna på och testade av den en morgon kl 04.45 innan flakmopparna kommit igång (öarna är bilfria men fulla av trimmade mopeder och tysta smygande eldrivna "golfbilar"). Mig veterligen är jag den ende som prktiserar rullskidsåkning på dessa öar i juli.
Förra veckan var det segling. Magnus var med och naturligtvis hade han smugit med löparskorna. Han lyckades lura med mig på en fantastisk tur på en kuperad naturstig runt Dyrön. Eftersom jag inte planerat för träning utan snarare antiträning löptes rundan i ett par 9 år gamla remsandaler med kass kardborreknäppning iförd endas badbrallor. Man tager vad man haver. Rundan kommer nog i alla fall höra till en av sommarens roligaste löparupplevelser.
För övrigt bestämde jag mig igår också att överge min strikta Maffetoneträning. Jag längtar verkligen efter att kunna sträcka ut lite på stegen och praktisera det enkla löparlivet när man springer vad man känner för. Just nu känns det inte som den låga farten hållt mig skadefri så jag byter taktik ett tag för att hitta lite exta träningsglädje igen. Tror stenhårt på min egenuppsatta regel enligt ovan istället. Lite synd bara att jag inte kört några MAF-test så som jag föresatt mig.
Gårdagens pass blev därför exakt 10 km under stegrande tempo och ganska hård ansträngning. Ville på någotvis få en känsla för hur man står konditionsmässigt och få trycka på ordenligt. Vaden kändes stum hela tiden men den kändes bra både efter och idag. Hoppas det ger med sig under löpningen också. De 10 kilometrarna avverkades på 42.40. Jag hade nog innerst inne hoppats att jag skulle gjort det lite snabbare men det var å andra sidan ingen full satsning från start och en bit i mitten var riktigt kuperad.
Blir det sparsamt här på bloggen närmaste tiden så hoppas jag kunna rapportera desto mer från andra halvan av augusti och fram till dess Lidigöloppet är avklarat (skadefritt...)
Fortsatt god sommar!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
