Lördag 29/12: Var uppe med tuppen på annandagen och tog ett joggingpass med stavarna i Törebodaspåren innan det ljusnade. Klockan var innan åtta och det var rätt mörkt. Trodde det skulle vara lite mer ledljus men det funkade om man höll sig på spåret (förutom en kullerbytta när jag skulle kolla klockan och lyckades prångla staven mellan benen...). Stannade på 17 minuter. Tänkte inte ivra iväg med benet. Det gjorde lite ont i toppen på vaden den sista biten.
Senare samma dag bar det av med familjen i bilen ner till Göteborg igen för ett par dagar ute på Styrsö. Planerade in en extra vilodag där men det blev ändå två 40-minuters promenader i förrgår. Benet är sådär.
Idag var det dags att kubba ut i skogen med stavarna igen här hemma i Mölnlycke. Det var enormt blött både i luften och på backen. Varje svacka var fylld med en knapp decimeter vatten och jag fegade och höll mig till det stora spåret. Inte för att skorna blev torrare på det sättet men det bar på något sätt emot att plaska fram. Bitvis tog jag dock de minsta stigarna ändå. Klockan stannade på 23 minuter. Då gjorde det faktiskt lite ont i toppen på vaden igen de sista 10 minutrarna. Kanske var det för att jag körde kuperad löpning på de minsta stigarna.
Benet är sådär. Det har inte blivit bättre den senaste veckan då jag börjat träna försiktigt igen. Åtminstone inte i toppen på vaden. Utsidan låret har funkat rätt bra. De två promenaderna på Styrse satte sig dock lite där men idag känns det ok igen. Så, om min teori om att "toppen på vaden"-skadan kommer sig av rehabiliteringsträningen för hamstringsfästet och inte blir värre av löpningen så kanske man skulle kunna hävda att det faktiskt blivit bättre...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Hallå! Gott nytt år till dig! Hoppas du får ett riktigt bra 2008 med skador som läker och inte ställer till det något mer! :-)
PCOS är en hormongrej som drabbar ganska många kvinnor/tanter/tjejer. Fast få vet om att de har det. Det har med äggstockarna att göra. Många PCOS-are är överviktiga vilket i sig förvärrar syndromen (barnlöshet är ett av dem, kanske det allvarligaste). Så rådet är att träna mer och äta bättre. Vilket jag tycker att jag gör. Jag är inte bitter, jag är bara lite... frustrerad. :-)
Höften ställde till det hela förra vintern. Det kom från ingenstans och försvann spårlöst. Jag minns löppasset när jag kände det först. En ynklig runda på fyra kilometer. Jag hade inte gjort något annorlunda. Tränade varken mer eller hårdare löpning än förut. Och jag vet fortfarande inte vad det var. Det satt i högra höften, lite under höftbenet. Jag knaprade voltaren ett tag. Och sprang lite ändå. Under själva löpningen var det rätt okej. Gjorde inte jätteont.Annat var det efteråt. Dagen efter. Aj aj. Det var stelt och vartenda steg smärtade. Men precis till några veckor före maran så försvann det. Bara sådär. Och jag fattade ingenting. För om det har med mitt supinationssteg på min högra fot borde jag väl fortfarande känna av det?
The body works in mysterious ways!
Tackar, då har man lärt sig något nytt. PCOS behöver man i alla fall inte vara bekymmrad för...
Det är lurit med skador som inte märks förrän dagen efter. Känner igen det precis. Inte alls lätt att ta det vackert när allt känns rätt bra och man vill testa lite om man blivit bättre. Åsse får man ågren på kvällen när det börjar göra ont.
Skicka en kommentar