Lördag 12/4: Skam den som ger sig! Var för ovanlighetens skull inte riktigt sugen på att ge mig ut nyss. Efter att ha skurat carportfasad inför senare målning på förmiddagen hade jag duschat och myst till det inomhus. Det såg klart ruggigt ut utomhus och helst hade jag velat ta en slummer.
Hursomhelst, idag skulle jag testa att löpa lite igen och jag tänkte göra det i skogen på mjukt underlag. Hade köpt några orienteringskartor i tisdags när jag var och bastade i Sjövallastugan. Gluttade lite på dem och funderade på om jag skulle ta med en och pova något nytt men hade ingen riktig gnista och kartan blev kvar hemma.
Kom mig i alla fall iväg och värmde upp en kilometer ner till Finnsjön. Tänkte ta en sväng bort mot Pottebo och sedan "gula" stigen bort till Finnsjöns dagis och hem. Naturligtvis var jag lite orolig för knät och sprang och kände efter en bra stund men allt känndes fint. När jag väl kommit igång med löpandet var det kanonfint att vara ute och löpa lite!
Borta på sfaltsvägen fick jag för mig att springa vid sidan om inne i skogen. Det känns ju som att springa på en skumgummimadrass ute i blåbärsriset och det bara inte kan vara skadligt för knät. Följde lite små knappt synliga stigar upptrampade av rådjur eller orienterare, vad vet jag. Rätt snabbt hade jag vikit av längre in i skogen bort från asfaltsvägen och kännd terräng. Plötsligt kommer jag upp på en större stig som jag följer. Den måste ju leda någonstans. Kommer fram till en lite tjärn och jag tror mig komma ihåg den från kartitten innan turen (Råtjärn visar en koll nu efter rundan).
Där tar stigen slut i en mosse och jag vet som inte vad jag ska ta mig till. Irrar runt en stund och sedan flyger en ny idé in i huvudet och jag löper rakt ut i kärret, tror att jag kommer komma till den gula stigen på andra sidan. Sjunker till halva smalbenen och jag börjar undra om det var en riktigt bra idé det här. Vattnet var dock rätt kallt och utan att ha en tanke på maffetonepuls och skadade knän var farten uppe i max och vips flög jag över till andra sidan där jag rätt nöjd kunde konstatera att jag hamnade rakt på den gula stigen som jag hoppats! Man är nog hittils i alla fall ingen riktig skogslöpare. Har aldrig riktigt sett tjusningen med detta att vada genom lerpölar och ha skummande dyngvatten mellan tårna. Fast, man är vaä kanske nte sämmre än att man kan ändra sig.
Resten av rundan var som en barnlek i jämförelse och jag drog mig inte längre för att klafsa genom småpölarna. Väl hemma varvade jag ner med en promenad runt kvarteret. Det kan nog bli rätt kul att ta med kartan och försöka hitta rundor framöver.
Totalt sett blev det 7,3 km på knappt 51 minuter (varav 15 min var uppvärmning/nedvarvning). 10 min över 145, 23 min 135-145, 17 min under 135.
Knät verkar fortfarande vara ok såhär ett par timmar efteråt!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
klafs och lera är ju häärligt. Kul att du tittade in hos mig. Din blogg ligger nu på listan på daglig koll.
Själv är jag urdålig på att hitta i skogarna och är därför GPS frälst. Irrar i och för sig ändå men hittar alltid hem ;-) Verkar vart ett skönt pass, och ditt knä verkar hålla. Skönt.
Jo, det var inte helt fel med lite klafs fast aningen kallt en stund...
GPS:en jag har mäter bara sträcka, inget att orientera sig med. Där jag bor är ingen riktig vildmark så har man bara lite koll på riktningarna så tror jag att man kommer hem förr eller senare. Fast blött kan det ju bevisligen bli.
Slänger själv ett getöga då och då på din sida. Kul att man har några som kollar vad man skriver ibland i alla fall!
Riktigt skönt att knät verkar hålla.
Skogslöpning borde man kanske testa lite mer av när man kommer igång med löpningen igen. Som alternativ till vanlig tempojakt på asfalt och grusvägar :-)
Skicka en kommentar