Hamnjogg

Tisdag 8/1: Stack för första gången på länge ut på en lunchtur med löparskorna. Det kändes som en evighet sedan. Extremt mycket skönare med en halvtimme i dagsljus utmed Eriksbergskajen än en halvtimme armhävningar i det fönsterlösa gymmet. En sak är säker, man lär sig uppskatta löpturerna under en längre skadeperiod. Kan inte komma ihåg att jag faktiskt längtade till löpturerna på det sätt jag gör nu innan jag blev skadad. När jag nu tillfälligtvis lagt restriktioner på mig själv för hur ofta jag får springa ser man verkligen fram emot dem. Motivationen är det verkligen inte fel på.

Idag kände jag mig rätt stark och hade riktig lust att pröva att dra på ett par kilometer efter sådär 10 minuter in på rundan. Höll mig dock med ett stadigt tag i nackskinnet och lät farten stanna ligga på mellan 4.40 och 5 min per kilometer. Märkte dock att ett aningen högre tempo gör sig märkbart på ett sätt som antyder att jag nog tappat en hel del form. Försöker dock intala mig att man rät snabbt kommer tillbaka till en rätt ok grundform när man väl kommer öka längd och intensitet på rundorna vad tiden lider.

Toppen på vaden känns under löpningen men gör inte direkt ont. Ont gör den bara när man gör andra rörelser i vardagen, typ sitter på huk, drar kontorsstolen framåt med hjälp av vänsterbenet mm. Däremot känns det på ett väldigt tydligt sätt att den är svag på något vis. Jag blir mycket tröttare i vänstervadens utsida än höger. Hoppas det ger med sig snart.

Dagens runda blev knappt 30 min och drygt 6 kilometer. Mycket bra...

Slaskigt och söndagsångest

Söndag 6/1: Härligt med snö! Tänkte nästan en liten stund att det skulle bli en tur till golfbanan i Landvetter för att ta ett par stavtag med skidor på fötterna. Efter lite snölek med barnen efter frukost kom dock regnet. Lade tankarna på skidåkning på hyllan. Det skulle inte bli något vidare före att valla för och dessutom är "vallabänken" i mitt lilla förråt belamrat med pelagoner. Kanske lika bra att vallaplanerna regnade bort...

Tog istället en joggingtur. 30 långsamma minutrar i snöslask och duggregn. Slask är inget vidare underlag att springa i. Snö är mjukt och fint för långsam löpning men slask har en förmåga att stänka alldeles kopiöst åt sidorna vid varje fotisättning och den andra foten lyckas varje gång fånga upp slasksprättet på det där tunna nätet ovanför tårna. Inte skönt.

Som vanligt gjorde sig toppen på vaden påmind under slutet av rundan men jag tycker nog ändå att det inte blivit värre senare under dagen i alla fall. Yttersidan på låret känns allt bättre och den gamla skadan i hamstringsfästet i rumpan har jag numera helt slutat att bry mig om på rundorna med denna låga intesitet och längd.

Planen den närmaste tiden blir varannandagslöpning av 30 minuters längd. Om allt fortfarande känns bra om några rundor tänkte jag öka på längden med fem minuter ungefär några gånger. Sedan får vi se.

Pyssel och papp!

Lördagsbonus 5/1: Träningstankarna och den envisa irritationen över mina skador har de senaste dagarna kanaliserats på drömmar om en kamin. Problemet har varit att hitta en plats för skorstenen genom den lilla andra våningen i vårt hus. Tror mig dock ha hittat en kompromiss som kan duga. Inte optimalt men bättre än förväntat.

Gjorde en fullskaleprototyp som jag bara blev så nöjd med!

Nya grejer

Lördag 5/1: Nu har hoppet kommit tillbaka ytterligare lite. Testade asfaltslöpning de senaste två rundorna och det har gått rätt skapligt. Visserligen rätt blygsamma sträckor men i alla fall utan större men efteråt.

Joggade 20 min i onsdags och 30 min igår. Låret kändes ok och "toppen på vaden" har kännts bättre de senaste dagarna än på länge.

Firade framgången med att köpa två par nya dojjor på rea igår! Brukar normalt sett handla mina skor på Löp & Skokliniken men med de stäckor jag lufsar nuförtiden borde det ju inte bli helkass med skor köpta utan experthjälp. Ett par NB 1061 (har jag aldrig provat tidigare vad jag kommer ihåg) och ett par Adidas Supernova Cushion. Mitt senaste par skor har varit ett par Adidas Adistar Cushin som jag varit kanonnöjd med. Förutom att jag fått diverse skador under resans gång fast jag tror inte att det beror på skorna (eller hopppas inte i alla fall...). Tänker investera i ett par utprovade skor när benet börjar hålla och jag fått till lite regelbunden löpning med längder på passen som räknas. Tills dess duger säkert dessa.

Nytt år och nytt hopp

Nyårsdagen 1/1-2008: Egentligen skulle man väl haft en summering av året som gick här. Vad man gjorde bra och dåligt, hur många kilo man lyft med sina hamstrings under rehabpasssen och hur många onda ställen på mitt ben som kommit och gått. Nu blev det aldrig någon sådan skriven. Tror jag tar och skiter i det. Det är nog bättre att blicka framåt och drömma vidare om vad som komma skall.

Igår nyårsafton lämnade jag stavarna hemma och joggade runt på småstigarna runt Finnsjön i hela 35 minuter (läs med ironi). Det var inte tänkt att det skulle bli mer än knappt 30 minuter men det är svårt att gissa hur lång tid det tar hem när man testar lite nya krokar runt stammarna. Sista biten gjorde det tyvärr också lite ont i toppen på vaden. Låret var emellertid fortfarande rätt ok. Det var i alla fall skönt med ett pass som liknade ett ordinärt träningspass.

Idag har vaden konstigt nog varit märkligt besvärsfri ända fram till för en stund sedan då den började göra sig tillkänna. Tror jag gjorde någon tokig rörelse. Jag märkte igår också att vaden känns när man springer i branta uppförsbackar och när man måste lyfta på benen mycket. Kanske är det bättre att hålla sig till slät mark. Synd bara att det är så hårt underlag där det är plant.

Förhoppningsvis kommer vändningen snart och jag kan blogga min upptrappningsträning under vägen tillbaka till utmattning. Har inte gett upp drömmen om att ta mig runt Lidingö till hösten med hedern i behåll. Avstår dock från att anmäla mig tillsvidare.

I bloggplanerna ingår också att summera ihop hela skadeperioden på en tidsaxel och pricka in lite ups and downs... Mina få trogna läsare skulle kunna ta den som ett varnande exempel och hålla sig friska genom att värdera vilan mellan passen lika mycket som träningen i sig. Vilket år som helst nu. Vad tiden lider skall jag också summera ihop mina personliga erfarenheter och empiriska studier när det gäller olika metoder att skaffa idrottsskador. Hur man blir frisk från dem har jag inte räknat ut ännu. Uppenbarligen inte alls.

Man gnetar på...

Lördag 29/12: Var uppe med tuppen på annandagen och tog ett joggingpass med stavarna i Törebodaspåren innan det ljusnade. Klockan var innan åtta och det var rätt mörkt. Trodde det skulle vara lite mer ledljus men det funkade om man höll sig på spåret (förutom en kullerbytta när jag skulle kolla klockan och lyckades prångla staven mellan benen...). Stannade på 17 minuter. Tänkte inte ivra iväg med benet. Det gjorde lite ont i toppen på vaden den sista biten.

Senare samma dag bar det av med familjen i bilen ner till Göteborg igen för ett par dagar ute på Styrsö. Planerade in en extra vilodag där men det blev ändå två 40-minuters promenader i förrgår. Benet är sådär.

Idag var det dags att kubba ut i skogen med stavarna igen här hemma i Mölnlycke. Det var enormt blött både i luften och på backen. Varje svacka var fylld med en knapp decimeter vatten och jag fegade och höll mig till det stora spåret. Inte för att skorna blev torrare på det sättet men det bar på något sätt emot att plaska fram. Bitvis tog jag dock de minsta stigarna ändå. Klockan stannade på 23 minuter. Då gjorde det faktiskt lite ont i toppen på vaden igen de sista 10 minutrarna. Kanske var det för att jag körde kuperad löpning på de minsta stigarna.

Benet är sådär. Det har inte blivit bättre den senaste veckan då jag börjat träna försiktigt igen. Åtminstone inte i toppen på vaden. Utsidan låret har funkat rätt bra. De två promenaderna på Styrse satte sig dock lite där men idag känns det ok igen. Så, om min teori om att "toppen på vaden"-skadan kommer sig av rehabiliteringsträningen för hamstringsfästet och inte blir värre av löpningen så kanske man skulle kunna hävda att det faktiskt blivit bättre...

Julaftonsjogg och tips på fint löpområde

Juldagen: Igår julafton tog jag en efterlängtad tur med stavarna i Haboskogen utanför Töreboda.

Detta motionsspårsområde är helt klart ett av mina topp tre löparområden. Rekommenderar alla med som har ärende till Töreboda att ta en tur här. Spårområdet är också stället jag sprang till mig min första eländiga skada som är själva upprinnelsen till denna bloggs existens. Tillbaka till brottsplatsen alltså.

Området är en sådan där luftig tallskog där det är glest mellan långa raka furor och marken är som ett mossklätt dansgolv. Inga tvärbranta backar utan mer långa böljande sluttningar. Spåren består av sågspån och naturlig sand täckta av ett tjockt barrlager. Riktigt mjukt att löpa på. Fast här behövs nästan inte spår. Det funkar fint att bara sätta av ut mellan tallarna om man är lagd åt det hållet.

Själv tog jag ett inledande varv på tvåkilometers elljusslingan. Det är nog den mest kuperade slingan men också den med mjukast underlag. Jagade på med stavarna i uppförsbackarna och joggade vid sidan av spåret nedför. Första varvet gick på knappt elva minuter så jag tog ett förkortat andra varv där jag uteslutande sprang i naturen bredvid spåret. Ungefär samma känsla som att springa på en skumgummimadrass. Får man någon gång permanenta problem med att springa på hårt underlag är det hit man ska flytta.Avslutade passet efter drygt knappt 21 minuter. Löparlyckan var total och jag fick verkligen stålsätta mig för att inte fortsätta. Benet kändes rätt okej både under turen och efter. Måtte det nu ha vänt och att jag är på bättringsvägen ordentligt. Det vore den bästa av julklappar.