Jubileum!

Torsdag 21/6: Detta inlägg blir det etthundrade på min blogg. 100! Vem trodde denna sorgesaga skulle bli så långrandig? Nu är det i princip åtta månader sedan jag fördärvade mig. Först nu äntligen känns det som att man är på väg mot en bättring och möjlighet till att motionera på en anständig nivå. Även om jag inte skulle bli bättre än vad jag är just nu skulle det fungera någorlunda. Jag kan springa en mil två gånger i veckan och jag kan styrketräna även benen. Det är ju i alla fall tillräckligt för att ha en sportslig chans att hålla vikt och pumpen igång så man kan överleva dagens stillasittande samhälle rent fysiskt. Det skulle också räcka för att kunna göra vad man kan för att föra över tankar om vikten att röra på sig till sina barn. Man behöver inte stå bredvid planen, löpslingan eller orienteringsbanan och hänga. Man kan istället delta och motionera tillsammans med barnen. Det är i alla fall vad jag önskar.

Fortsätter min rehabiliteringskurva som nu kommer det dock bli mycket bättre än så. Kanske kan man fortsätta stå i första startled på Göteborgsvarvet och kanske kan man jobba vidare på sin samling av Lidingölopp...

Igår fick jag Leif Swärds åsikt om magnetröntgenbilderna. En irritation i muskelfästet. Han avrådde för närvarande från operation och ansåg sjukgymnastik vara vägen att gå. Kanske inte så oväntat med tanke på framstegen senaste månaderna.

Idag lyckades jag klämma in ett rehabpass på F&S genom att sluta jobbet redan vid sen lunch. Passet tog ca 1.40 inklusive två bonusövningar för armarn.

Imorgon är det vilodag och på lördag skall jag förhoppningsvis ha ork nog att köra ett 40-minuterspass ute på Styrsö.