Det ska böjas i tid det som krokigt ska bli

Söndag 27/1: Igår var det dags för en joggingtur igen. Hela dagen gick innan det blev tillfälle att ge sig ut. Fördelen med detta var att regnet hade slutat men dagsljuset var ett minne blott.

När jag skulle ge mig ut så ville absolut dottern med och springa. Så på uppvärmningen fick jag sällskap. Hon kämpade på toppenduktigt. Det blev en hel kilometer utan paus på tio minuter. Den tjejen vet i alla fall vad prattempo är. Det snattrades precis hela vägen...

Väl hemma igen stack jag ut på min egen lilla tur. Kändes fint om än lite nära inpå den nyss ätna middagen. Lade mig på beskedliga fem minuter per kilometer. Lite bekymmersamt är att det även denna gång började kännas lite på utsidan av låret efter drygt 20 minuter. Det gör ju inte direkt ont men man blir lite orolig över att det är något som håller på att bli sämre igen. Jag trodde att jag var helt bra i den skadan. Idag söndag känns det bra igen så kanske ska man inte lägga för mycket vikt vid det utan bara vara lite extra observant framöver.

I alla fall så fick mig dessa känningar att ta raka spåret hem igen. Inte heller denna gång blev det alltså en 40-minutersrunda som jag önskat. Istället stannade klockan på 33.32 och 6,5 km.

Nu blir det en extra vilodag innan jag på tisdag ska göra ett nytt försök att köra ett pass med gubbarna i Sjövalla.