torsdag 21 augusti 2008

Jag lägger av...

Torsdag 21/8: Med bloggen alltså. Jag har helt enkelt tröttnat på att beklaga mig över ständiga motgångar och endast kunna rapportera långsamma framsteg och platta fall framåt. Min tanke när jag började med denna sida för snart två år sedan var att andra med en löparskada skulle kunna läsa om framgång och bakslag i rehabiliteringen fram till ett lopp eller träningsrunda som bekräftade att jag tagit mig tillbaka till min fornstora form.

Jag skulle helt enkelt kunna dela med mig av lite tips och erfarenheter som jag skaffade mig på vägen. Naturligtvis var tanken också att jag skulle kunna lipa ut min frustration och bekymmer ut i den svarta cyberrymden. Närmaste omgivningen skulle då kunna ta del av detta i mer självvalda portioner...

Jag hade i starten inte en tanke på att det skulle ta så lång tid att komma tillbaka och att motgångarna skulle vara så många och långa. Det blir inte mycket till framgångar att berätta om. Inspirationen har börjat ta slut och det går tomgång i rapporteringen här på sidan. Bloggen har utvecklats till att bli något som för mig själv förstorar upp mina bakslag och ständigt påminner om det som inte fungerar.

Det är finito för denna gången alltså.

Det har varit kul att få lite kommentarer till mina inlägg från några trogna motionärer det senaste halvåret. Riktigt kul. Era framgångar (och motgångar) kommer jag fortsätta läsa om och heja på. Mina får ni klara er utan, åtminstone inom överskådlig framtid.

Det känns lite tråkigt att sluta utan att ha gjort det där Lidingöloppet på silvermedaljtid igen eller i alla fall sprungit ett tremilspass och mått bra i kroppen efteråt. Lite som när Holm lovade att sluta om han tog guld också blev han bara (!) fyra. Vad gör han nu? Gnetar på en stund till kanske... Men hur länge orkar man?

För egen del ser jag dock med viss tillförsikt på motionsframtiden. Motivationen är verkligen på topp och blir bara starkare av att vara begränsad i hur mycket jag kan träna. Jag lär mig hela tiden lite av misstagen som leder till bakslag (även om förnuftet inte får råda alldeles allena...). Löparformen är nog trots allt på lite uppgång. Lite småskavanker som kommit och gått de senaste veckorna (vilka jag besparat er läsare). Just idag känns kroppen bra och jag ser fram emot några förhoppningsvis fina pass i helgen. Lidingöloppet närmar sig och det ska bli kul att starta utan några andra mål än att ta sig runt och ha kul på vägen. Om det går får vi se, hoppas gör jag i alla fall. Går det vägen kanske jag lägger upp en blänkare här så ni kan säga grattis.

Ha det bra och gneta på med storformen alla ni andra, det kommer jag göra. Kanske återupptar jag bloggandet om det kommer framgångar som är något att berätta om. Tills dess, tack och hej!

5 kommentarer:

Benet sa...

Ja, det var som fan.

Kanske har du rätt när du skriver att bloggen "förstorar upp" dina bakslag och ger en mer negativ effekt än det var tänkt...

Jag hoppas verkligen att du kommer tillbaka till den nivån som du känner att du vill vara på. Kanske är det där du var innan skadan, kanske har förutsättningarna och prioriteringarna i livet förändrats så att du nöjer dig med en annan något lägre nivå, vad vet jag?

Nåväl, titta som sagt gärna förbi min blog och säg hej. Det är alltid lika kul. Mitt nya mål är, som du kanske läst, SM 2009. Det blir förhoppningsvis en rolig och spännande resa dit.

Tack för allt stöd och alla tips jag fått av dig under min skadeperiod. Det har tröstat då det känts extra tungt.

Och tack för alla intressanta inlägg och fina bilder här på din blog.

Auf Wiedersehen!

Benet sa...

OCH... Ett STORT LYCKA TILL på LL!

Kör hårt!

tillbakatillutmattning sa...

Tack själv för supporten och många kloka kommentarer! Du är nog en av mina trognaste supportrar...

Kanske blir det SM även för mig nästa år. Mina löparkompisar har kört det de två år jag varit skadad sedan min premiär i SM -06. Är lite sugen men jag vill känna att jag kan träna ordentligt innan. Inte för att jag nödvändigtvis måste matcha min prämiärtid men det är ju vägen till målet som är det som räknas.

Kan jag träna så blir jag med!

askan sa...

Trist, men jag förstår dig. Hoppas du får ordning på allt och så kanske du kan börja skriva igen när milen tickar på...

tillbakatillutmattning sa...

Askan: Jo, kanske kommer jag tillbaka, även till utmattning.

Milen kommer säkert att ticka på någongång. För mig behövs det nog ett i tiden avgränsat projekt för att det ska funka att skriva också.

Kanske en fjällmara någon gång när man närmar sig fyrtiostrecket eller så ;-)