söndag 9 mars 2008

Långsamt och lite

Söndag 9/3: Jag har skrivit tidigare om hur min motivation saknar gränser. Fast när jag vaknade kl sex och regnet hammrade på rutorna fegade jag faktiskt ur och vände på kudden och slummrade en timme till. Fast efter detta tog jag faktiskt en kort, långsam och blöt tur. Höger ljumske känndes sådär men jag tror det gick bra.

Något som däremot irriterar mig är att det nu gör ont på vänster sida också, fast lite mer på utsidan. Man skulle kunna tro att jag inbillar mig och känner efter för mycket. Fast jag tror inte det. Kanske bara något som hoppat snett och legat och gnagit lite mot någon benknöl under de 26 minutrarna som turen varade. Jo så måste det förstås vara. Säkerligen som bortblåst imorgon...

Har fattat ett beslut idag om att låta dumdristigheter som intervallpass och snabbdistans vara för överskådlig tid framåt. Det blir bara elende om farten skruvas upp. Även om det känns aldrig så bra under själva passet. Årets två mål har ju ingenting med fart att göra så varför skulle jag pressa mina små och sköra leder med tempoökningar? Kanske lite lättare fartlek någon gång ibland när sommaren närmar sig..

2 kommentarer:

Benet sa...

Tror att det är en ganska sund inställning. Lugnt och fint. Varför inte passa på att prova lite Maffetone-teorier när du ändå är inne på att vänta ett tag med intervaller och snabbpass? ;-)

Vidare tror jag inte att du skall behöva vara speciellt orolig för det där med ljumskarna. Det är säkerligen bara en av de småskavanker som titt som tätt drabbar de flesta motionslöpare, tror du inte?

tillbakatillutmattning sa...

Jo, jag hoppas ju att det försvinner snart. En sak jag lärt mig är ju att det mesta verkar försvinna. Fast man blir ju orolig varje gång och åtminstone jag får ju ett inombords psykiskt tryck och en rastlöshet som blockerar halva tillvaron för några dagar...

Fast jag har studerat lite Maffetone under dagen, bla. httpp://www.rrca.org/resources/articles/slowdown.html
och blir mer och mer tilltalad.

Har helt klart under det senaste året insett att riktig snabbhet och explosiva rörelser inte längre är något som är bra för min kropp i alla fall. Det jag önskar är ju att kunna springa långt igen och då kanske detta är det man ska prova.